Grattis Alma, du har blivit den sortens bloggare du inte ville bli.

Tänk att jag mår dåligt då och då över det faktum att jag ens har en blogg. Att jag skriver om obetydliga saker som vad som hänt mig, vad som kommer att hända och spontana småtankar. Vem fan bryr sig egentligen? Vilken skillnad gör det? Jag har tillockmed lagt upp bilder på sånt jag köpt. Fruktansvärt onödigt. Jag har absolut inget emot att andra gör det, tycker faktiskt det är intressant att läsa vad mina vänner köpt och vad som hänt dom nu när jag inte träffar dom fem dagar i veckan. Det har kanske lite med mina separationssvårigheter att göra.

När jag hör andra klaga om bloggare, så håller jag med. Jag tycker ju samma sak, och jag gör det själv.
Hycklare.
Men på ett sätt så tycker jag ju om det, eftersom att jag gör det. Det är nog för att jag vill bli hörd, lyssnad på. Det känns skönt att kunna tala till punkt utan att någon avbryter eller ska övergläsa en. Min blogg. Mitt ställe. Min text. Kanske känns det lite mäktikt att kunna berätta om nåt så obetydligt som ens inköp och veta att det faktiskt finns människor som läser det.

Minns ni när jag sa att jag inte ville bli den här sortens bloggare? Min blogg hette "inside my mind" för att jag ville skriva om mina tankar, känslor och inte om min vardag. Det gick bra ett tag, tills jag började skämmas. Jag ville inte mina vänner och bekanta skulle läsa om mina tankar, för jag var rädd att jag skulle dömas från det. Att ni skulle tycka jag var konstig eller liknande.

Jag har faktiskt en blogg där jag skriver om mina tankar, känslor och liknande. Där jag kan skriva av mig utan att vara rädd för att få oinbjudna läsare som vill diskutera och prata om det jag skriver. Ingen läser den bloggen. Jag har aldrig förr berättat om den. Istället för en statistisktabell så står det bara "det finns ingen statistik att visa."

Det är skönt. Fast ändå inte.