Ja. I torsdags var det då dags. Lars Erikssons spelning, här, i Skellefteå! Jag fick höra om det en vecka innan och han därför inte riktigt smälta det. Jag skulle alltså få träffa min största inspirationskälla, en av de människor jag beundrar mest och den jag försökt träffa i nästan tre år. Det hann jag aldrig fatta. 

Spelningen var underbar, precis som jag trodde. Jag hade dock haft en bild av att jag skulle skaka eller gråta och vara allmänt känslosam, men det gjorde jag konstigt nog inte. Men det klart att det var känslosamt. Väldigt. 

När jag pratade med honom så kändes det så konstigt, för jag var först och främst inte nervös, och för det andra så var det så vardagligt. Det känns som att jag träffade Gud och pratade om vädret. Ja, Lars och Gud är kanske inte en så bra jämförelse, men ni förstår hur jag menar. 

Han är i alla fall en superfin person, och jag blev så glad då han kände igen mig, kom och pratade med mig och gav mig en kram när jag skulle fara.