Den 20 november var det sagt att du skulle komma. Hela dagen har jag gått och väntat på dig, tittat ut igenom fönstret varje halvtimme, men när klockan hade blivit halv sju tog jag förgivet att du tänkte vänta ännu längre. 

Sen, helt från ingenstans, kom du och lös upp den mörka höstnatten och vi gled in i vintern. Nu sitter jag och fryser på min balkong med tända ljus och julmusik, och bara tittar på dig. Du har varit saknad sen stunden jag visste du skulle bli sen. 

Men tack, tack snön. Tack för att du äntligen kom. Tack för att du ger mig värme, trots att jag fryser mer än jag gjort på flera månader.