Hej i stugorna.

 

Vintern är äntligen, äntligen här. Julen närmar sig och vi är redan inne i andra advent. Det är mörkt på gatorna och snön täcker marken. Man får dricka gott te, juligt kaffe och varm choklad invirad i filtar med tända ljus och lyssna på musik som har klockspel och bjällror. För mig känns julen i år som en tid då jag kan pusta ut. Jag blir klar med kursen och får åka hem till Skellefteå, hem till fina stilla norrland och hem till alla de där människorna som är så viktiga för mig, som jag så mycket måste prata med. Hem där snön är tjockare, mörkret är mörkare och värmen är varmare. 

 

Jag har bara en hel vecka av skola kvar av Teatervetenskap 1, som är det jag läser. Jag har hunnit lära mig teaterhistorien från antiken till nutid, lärt mig den politiska innebörden, alla -ismer, hur man forskar om föreställningar, och nu läser jag föreställningsanalys. Vi får se föreställningar, analysera dem och lära oss att skriva teaterkritik. Jag skrev klart min första recension idag, på föreställningen av Författarna på Unga klara som jag såg i Torsdags. 

 

I Onsdags såg jag en pjäs på Stadsteatern som heter Arnold, med Rikard Wolff. Pjäsen handlade om en man och hans liv, och hans kärlekar. Om Ed, som var den första mannen han hade älskat, men som lämnade honom. Och sedan om Simon, som blev den andra. Den var stillsam och äkta, det var människa mot människa och inte en stereotypisk cliché om brustna hjärtan. Pjäsen var lång, fyra timmar med två pauser, och det var som att man fick se hela Arnolds liv i en slags miniserie på tre avsnitt. Nu ska jag inte göra en lång recension om den här, men jag vill bara skriva att jag gillade den så himla mycket. Jag gick från salongen lättad men med en klump i magen. Om ni får chans, gå och se den på Stockholms stadsteater. 

 

Den här hösten har gått så fort. Verkligen. En termin på Stockholms universitet har bara sprungit förbi. Jag har ansökt till vårterminen också, och jag tror och hoppas på att jag kommer in på den också. Annars får vi se vilka äventyr jag försvinner på då. 

 

Men nu väntar jag på att få åka hem. Det ska bli så skönt, så skönt, att komma hem efter de här senaste tunga veckorna. En och en halv vecka, sedan sitter jag på tåget och ser ut genom fönstret hur snön blir tjockare, och mörkret blir mörkare.