Idag har varit en av de tröttaste dagar i mitt liv. Hade föreläsning klockan tio och planen var att vakna sju. Snooze. Snooze igen. Kudden har aldrig varit mjukare och täcket har aldrig varit varmare. Tio över åtta tvingade jag mig mödosamt upp, och tåget skulle gå vid nio. Orkade ingenting. Lyckades göra mig klar ändå. Gick långsamt till perongen och tänkte "kanske ska jag bara skita i föreläsningen. Hur viktig kan den vara."

 

Kom fram en halvtimme tidigt, muttrade för mig själv och tog en plats när dörrarna öppnats. Föreläsningen började och han vi aldrig haft förut pratade på om hur Brecht hade velat bli präst en gång. Från kvart över tio till kvart i tio slumrade jag till. Ryckte till ibland och tittade mig oroligt runt för att se om någon sett mig. Det verkade vara lugnt. Drömde om föreläsningar på spårvagnar och the sims-gubbar som ville bjuda varandra på middag. Han som vi aldrig haft förut sa att vi skulle ta en halvtimmes rast och diskutera några frågor i grupper. Frågor om texter jag inte visste vi skulle ha läst. Men bra, då kan köpa kaffe i pausen eller kanske åka hem. Åh så skönt det vore att åka hem. Tänk att lägga sig ner i soffan hemma, slå på något dåligt tävlingsprogram på fyran och somna. 

 

Vi brukar ta paus kvart i elva. Då har vi en timmes föreläsning efter pausen och sedan slut. Men vänta. Klockan är snart elva. Ska vi ta en halvtimmes paus klockan elva? Då har vi bara en kvart kvar av föresläsningen sen. Men vänta, nu är klockan fem över. Tio över. Kvart över. Har han glömt bort att vi skulle ha paus? 

I pausen samlas jag och de andra två i min grupp som orkat sig dit. Jag klickar snabbt fram kalendern i mobilen. Auditoriet, 10:00-13:00. faaaaaaan. fa-an. En hel jäkla timme kvar. Plus en kvart. Tur att de andra i gruppen läst lika lite som jag i alla fall.

 

På något jäkla vänster lyckas jag överleva timmen, och när föreläsningen är slut slänger jag upp ytterdörrarna och tar emot all frisk luft som störtar mot mig. Energi. Går så raskt jag förmår till Roslagsbanan, hoppar på nästa tåg och efter en cappuchino på Statoil är jag nästan, men bara nästan, mig själv igen. 

Jag tror jag måste sluta titta på pewdiepie-videor hela nätterna.