Det är inget skämt, jag älskar honom.
Visst, tyck att jag är patetisk, tyck att jag är löjlig, men jag kan inte hjälpa vad jag känner. Bara för att ni inte har känt samma sak så betyder det inte att det är omöjligt. Jag ligger i min säng och kan inte hålla borta tårarna när jag tittar på bilder, och det är obegripligt för dig. Det är inte mitt fel om du inte vet hur jag har det. Jag ligger och tänker på hur jävla ovärt mitt liv är, om jag inte träffar honom. Vad fan ska jag leva för? Tänk om han aldrig kommer att få reda på vem jag är? Tänk om jag aldrig kommer att få se honom med mina egna ögon?
Fan så ovärt allt känns. Varför kämpa sig igenom varje skoldag, för att bara vänta på att åren ska gå förbi så att jag kan flytta?

Jag säger inte åt er att försöka förstå hur jag har det eller något sånt, jag ber er bara att respektera att jag älskar honom. Försök att inse att man kan älska någon man aldrig träffat, för jag vet att det är möjligt.


Han är min definition av perfekt, han är obeskrivligt underbar.
Jag älskar honom, och jag står för det.