När vi ätit vårat sista mål mat tog vi tunnelbanan bort till Trafalgar square. Väl där såg vi hur människor i mängder kampade utanför torget för att få armband dagen efter, då kände vi oss extra stota över att armbanden redan vilade på våra handleder. Enkelt visade vi upp banden och fick gå in på torget. Där var det MÅNGA människor. Alla i sovsäckar, tält och på mjuka underlag. Själva hade vi bara med oss filtar. 

Platserna som var lediga på torget tyckte vi var för långt bort, så vi gjorde en liten sneaky sak. Vi klev över människor som kampade och låtsades leta efter våran kompis Carro. Värt var det verkligen! Vi fick oss kanske tio rader ifrån stängslet, jämfört med de kanske hundra raderna bort vi egentligen skulle fått platser på så var det väldigt bra gjort! 

Vi kom fram till en stor pelare där gigantiska flaggor på Snape och Neville skulle sättas upp, och alla som låg och sov kring pelaren var tvugna att flytta på sig, så då passade vi på att ta en fläck mark att sova på. 

Sömn blev det inte mycket av. Inte alls. Den stora ramen kring scenen lyste upp nattmörkret och dessutom stod gigantiska spotlights på. Och mycket folk var det. Och kallt var det. Och hårt underlag var det. 


























Natten var kall. Det regnade lite från och till. Jag kunde inte ens ligga raklång, det var folk överallt. Jag fick ingen sömn alls, för jag tänkte att jag kunde lika gärna sova någon timme på förmiddagen, men så blev det verkligen inte. 

Halv fem på morgonen börjar människor som låg längre bort än oss packa ihop sina saker för att gå längre fram. Det blir en gigantisk kedjereaktion och vi måste också ta våra saker och ställa oss upp. Folkmassan börjar gå närmare stängslet men när vi kom fram mot dom som kampat i fyra nätter så skriker dom åt alla att sätta sig ner, och alla stannar. Det är trångt som bara den och det är omöjligt att sätta sig ner. 

En halvtimme kunde vi sitta ner på en fläck på marken, men utifrån det så stod vi upp från halv fem på morgonen till klockan tio. 





Klockan tio sätter vi oss ner och försöker nicka till lite mot våra väskor, men helt plötsligt börjar regnet ösa ner. Alla får panik, och då ser människor chansen att springa längre fram mot stängslet. Det ökar paniken och alla slänger sig närmare röda mattan, och vi får ställa oss upp och gå några steg framåt. 

Där får vi då stå. Från halv tolv till klockan halv fyra står vi där, i spöregn, utan att ha ätit någonting, inte gått på toa, inte sovit någonting, och nu även genomblöta och iskalla. Våra filtar blir blöta och råkar doppas i den äckliga sörjan på marken bestående av yoghurt, blött papper och gud vet vad, så dom släpper vi bara på marken. 

Det var smärta, riktigt plågsamma timmar. Hur länge man än väntade gick klockan aldrig mer än fem minuter mellan gångerna man kollade. 

Trots smärtan, hungern, tröttheten och allt annat så stod vi där. Och när klockan blev halv fyra, då började det hända saker.