Tävlingen går ut på att man ska lägga upp en bild från ett minnesvärt ögonblick, och det gör jag med glädje.

Här är mitt bidrag.

Den här bilden tog jag den 11 mars det här året.

Det är inte bilden i sig som är det viktiga, utan när jag tog den.

Jag satt på en spelning i ett litet mörkt café, och det här var den enda bilden jag vågade ta, jag var så nervös.

Artisten som spelade var Lars Eriksson, en man vars musik jag lyssnat på i nästan tre år, och det här var första gången jag träffade honom.

Hans musik var speciell för mina öron från första gången jag hörde honom. Det var någonting i hans röst och i hans texter som fångade mig direkt. Jag fann tröst i hans musik och den fick mig att må bra. Han förändrade mitt liv och hjälpte mig att se världen på ett annorlunda sätt. Han är den person jag avgudar mest i den här världen, och han är min största inspirationskälla. 

Jag hade drömt om att träffa honom, att jag skulle sitta på ett tåg i flera timmar för att sen gå en snöig promenad för att komma till något okänt ställe, men så blev det inte. Helt plötsligt, från ingenstans läser jag på facebook att han ska ha en spelning i min hemstad Skellefteå om en vecka. Paniken spreds eftersom jag skulle befinna mig ute i min stuga i skogen med några vänner då, men efter många om och men så fick jag mig till spelningen. 

Det var ett av de mest magiska stunderna i mitt liv, och det känns så overkligt att det faktiskt har hänt. Jag fick sitta där i ett fullt café, ensam vid ett bord och se honom stå på scenen. Han sjöng låtarna jag så länge lyssnat på och vänt mig till när jag mått som sämst. Hela upplevelsen var så overklig. 

Jag fick prata med honom. Han kände igen mig från då jag skrivit med honom på internet. Han gav mig en kram och tackade mig för att jag kom. 

Det var den mest magiska, och mest overkliga, stunden i mitt liv.