I tretton år har jag haft som rutin att kliva upp och åka iväg till en skolbänk, att vänta på raster, klaga på skollunch, vara försenad med skoluppgifter, men inte nu längre. Nu, mina vänner, kommer allting som jag någonsin gjort att ta slut. 

Vi slängs nu ut i ovissheten och det är först nu man kan vara tacksam över skolarbetet (trots att man inte kommer på ett skit man lärt sig) och det är dags att, just det, klara sig själva. 

SÅ, efter det fina talet så säger jag:
STUDENTVECKA, COME AT ME BRO! 
Är så sjukt taggad på att få spendera många timmar med min fina klass den här veckan så jag går snart av! 
Sen så är det ju sjukt sorgligt att vi kommer skiljas men det låtsas jag inte om