2013-04-21 @ 13:44:07 / Vardag

Tillslut så blev vi guldstaden.

Mina vänner. 
Nu ska jag skriva någonting som jag har drömt om att få skriva i flera år.
SKELLEFTEÅ AIK VANN SM-GUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUULD!
 
Kan ni förstå det?!? KAN NI FÖRSTÅ?! Det är så sinnessjukt fantastiskt att jag knappt vet vars jag ska ta vägen. Det var tre dagar sedan men fortfarande är det bara guld som snurrar i mitt huvud. Oj oj oj. 
 
Jag såg matchen hemma i soffan med familjen, iklädd min matchtröja och med en klump i magen. "Tänk om vi faktiskt vinner ikväll. Tänk om guldet faktiskt skulle bli vårat, på riktigt". Sen gjorde SAIK bara mål efter mål, och Luleå var aldrig något hot, men ändå var det inte för än när det bara var några få minuter kvar och det stod 4 - 0 som man vågade tänka att "Nu vinner vi". Och sekunderna gick, nervositeten steg, glädjen rusade, och signalen tjöt. 
SM-GULD. GULD. VINST. AHHH. 
 
Vi skrek halsarna av oss i vardagsrummet och jag kunde bara känna hur det lät likadant över hela staden. TV-sändningen fortsatte och guldhjälmar, medaljer och pokalen delades ut till de hoppande, överlyckliga spelarna. Minuterna efter hördes bilar tuta på gatorna, folk som sjöng och jag packades in i en bekant bil och svängde in till centrum. Bilkö, svartgula kläder, ljud och glädjeskrik. Sen var det upp till ladan som gällde, och det var något jag aldrig varit med om förr. Så mycket folk, bengaliska eldar, sånger och lycka mitt i torsdagsnatten i lilla lugna Skellefteå. Helt fantastiskt! Laget kom två timmar senare än jag trott, alltså vid halv två, och glädjen och stoltheten som delades av alla känns fortfarande overklig. 
 
Dagen efter samlades 10,000 personer på torget och hyllade de guldhjälmsprydda grabbarna. Alla vinst-tshirts var slutsålda men jag fick tag på en dagen efter. Jag känner mig fortfarande så omåttligt stolt över Skellefteå AIK. Över klubben och spelarna som har kämpat som djur, och jag tänker tillbaka på alla matcher jag stått med mina vänner och vrålat i arenan. Alla matcher vi följt, alla resultat vi försökt få fram på mobilskärmarna när man varit utanför 3G-nätet, allt man skippat för att få se en match, alla gånger man jublat över vinster och mörknat över förluster, alla sekunder man räknat ner. Allt detta, under alla dessa år, allt för att äntligen få det som vi fick i år. Det där jävla underbara guldet. 
 
 



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: